myjustin.blogg.se

När jag hade lyft ner båda mina väskor ifrån rullbandet tog jag upp min mobil ifrån väskan och slog min mammas mobilnummer. "Anna" sa hennes underbara röst. "Heeeej mamma!" Jag log och kände hur saknaden redan började bubbla upp inom mig. "Hej älskling, hur gick det? Vart är du nu?" Jag skrattade till och funderade på hur resan hade gått. "Den gick ganska bra, men det tog väldigt lång tid och man blev väldigt uttråkad, men annars var det helt okej. Jag står på flygplatsen nu, har precis hämtat mina väskor och ska leta efter utgången." Om jag saknade min familj och Alli så mycket redan nu, hur skulle det då vara om några veckor? Jag ska liksom vara här i ett helt år typ. Vara utan de jag älskar mest i världen. "Men du, det kommer att gå bra, Jeremy vet att du kom med detta flyget och de står säkert och väntar på dig utanför." Jeremy är pappan i den familjen jag ska bo hos. Vi hade pratat med honom innan jag åkte ifrån Sverige och sagt vilken tid planet skulle landa och lite så. "Aah, det hoppas jag i alla fall." Sa jag lite dystert. Vi sa sedan hejdå och jag bad henne hälsa all där hemma innan vi la på. Jag tog tag i handtagen på mina väskor och började rulla dem efter mig. Jag letade upp utgången och började vandra ditåt. När jag kom ut ur flygplatsen kände jag hur den varma luften slog mot mitt ansikte. Jag kollade runt och såg massa människor gå in och ut genom portarna fulla med packning. Det va ändå ganska kul att stå och kolla på alla människor, arbetsmännen är klädda i kostym och har en liten kabinväska rullandes efter sig, småbarn som gnäller och bär sina dockor och nallar, föräldrar som är utmattade och går med fullpackning och sedan ungdomar som jag.

"Demi?" sa en osäker röst som fick mig att vakna ur mina tankar. Jag vände mig hastigt om och såg en man stå bakom mig med två barn. "Ja.." svarade jag mannen osäkert men med ett leende. "Jo, det är jag som är Jeremy." Han stäckte vänligt fram handen och jag tog den och skakade den. "Trevligt att träffas, jag är då som sagt Demi." Han skrattade lätt "Jag förstod det, detta är min dotter Jazmyn och min son Jaxon" sa han och två små barn kom blygt fram bakom hans ben. Jag satte mig på huk och log vänligt mot dem och stäckte fram min hand för att hälsa. "Hejsan, det är jag som är Demi och som ska vara hos er detta året." Jazmyn var den första som tog tag i min hand. En lite mjuk hand mot min och jag skakade den upp och ner försiktigt. Hon log mot mig och var nu inte lika blyg. Men Jaxon däremot, han vågade inte lämna sin pappas sida så jag sträckte mig fram ännu lite till och fick då tag i hans hand efter att han gjort en liten rörelse framåt. "Hejsan Jaxon, va trevligt att äntligen få träffa er." Han nickade lite lätt innan jag släppte taget om hans lilla hand och reste mig upp. "Vänta lite nu" sa jag och små skrattade. Jeremy förstod inte vad jag menade så han stod där osäkert framför mig och väntade på att jag skulle göra det klart för honom. "Jeremy, Jazmyn och Jaxon, alla börjar ju på J" skrattade jag fram. Både Jeremy och Jazmyn började skratta. "Och det roliga är att vi faktiskt har en till som börjar på J i familjen, Jazzys och Jaxons storebror Justin." Nu skrattade jag ännu mer. "Men mamma börjar inte på J hon börjar på P" la Jaxon till lite blygt. "Ja det gör hon, och hon är hemma och lagar mat nu så vi får åka." Jeremy kollade på mig och log. "Då går vi mot bilen" sa han. "Jag kan hjälpa dig med väskorna." Erbjöd han sig precis efter att den första meningen hade lämnat hans mun. Han tog tag om mina båda väskor och började gå mot höger. Jazmyn tog tag i min lediga hand och började gå i samma riktning som sin far. Jaxon hoppade glatt efter Jeremy och nynnade på någon låt. Låten var bekant men jag kan inte sätta fingret på vilken eftersom inga ord kom ut ur hans mun.

När vi kom fram till deras bil bar Jeremy in mina två väskor i bagaget och stängde sedan igen luckan med ett duns. "Du kan sitta fram om du vill" sa han till mig och jag nickade lätt. Jazmyn hade redan hoppat in i bilen och knäppt fast sig medan Jeremy hjälpte Jaxon. Jag klev försiktigt in i bilen och möttes av en doft, en doft som luktade nytt, kanske var bilen ny? Jeremy hoppade in bakom ratten och vred om nyckeln så att bilen startade. Han bakade sedan ut ifrån parkeringen och körde ut till vägen. Där gasade han på lite och trummade med fingrarna på ratten. Det var en ganska pinsam tystnad, ingen visste vad de skulle säga och det ända som hördes var Jaxons nynningar på samma låt som förut. "Såå... Hur känns det att komma till Canada då? Har du varit här innan?" frågade Jeremy efter en stunds tystnad. "Det känns bra att äntligen vara framme. Spännande och nervöst på samma gång. Men jag har aldrig varit i Canada förr, bara i USA" svarade jag med ett leende, lättat över att han kom på något att bryta tystnaden med. "Jasså, vart någonstans i USA har du varit då?" frågade han nyfiket med blicken på vägen framför oss. "Min pappa är amerikan och kommer från Montgomery i Alabama, så vi är ofta där och hälsar på farmor och hennes nya man George. Min farfar flyttade till Waterloo i Iowa när han och farmor skilde sig. Sedan bor min kusin Amy i LA också, så hon hälsar vi på ibland. Men när jag var liten så bodde vi i Alabama men sedan flyttade vi till Sverige och har bott där sen jag var sju år." Han kollade imponerat på mig och sedan tillbaka mot vägen. "Jaha, va trevligt. Vi har alltid bott i Canada och sedan Justin föddes har vi bott i samma hus" sa han vänligt. Jag log mot honom och nickade förstående med mitt huvud. Jag log när jag tänkte på min släkt. Hur mycket jag verkligen saknar dem även fast vi var och fira jul hos farmor då även Amy kom. Vi åkte sedan till farfar över nyår, men känslan som bubblade upp inom mig när jag tänkte på att jag inte kommer att få se någon av dem eller min familj på ett år, var obehaglig. Var jag verkligen redo för att vara borta från de jag älskade i ett helt år när jag som längst varit borta i två veckor, och då med Alli? Vad händer när hemlängtan är som värst? Kommer den ta över livet här? Nej Demi, du är stark. Du klarar detta. Tänk på att detta bara är övning inför vuxenlivet. Då kan man inte träffa alla som man älskar varje dag. Och jag som vill flytta till Amy när jag fyllt 20. Det är bara tre år kvar, och efter detta året bara två. Jag vaknade ur mina tankar när jag kände att bilen stannade av. Jag kollade ut ur fönstret och såg ett stort fint hus. "Wow" sa jag lite tyst, Jeremy började skratta, antagligen hade han hört mig. Jag knäppte upp mitt bälte, öppnade bildörren och klev ner på uppfarten. Jag var helt stum. Så himla vackert hus. De måste vara jätte rika. Inte för vi är jätte fattiga, vi har gott om pengar och har ett stort och fint hus. Men verkligen inte såhär stort och fint. Jag trodde att sådana här hus bara fanns i filmer. Jag gick mot bagaget och tog ut den väskan som var kvar. Den andra hade redan Jeremy tagit. Jag satte ner den på marken och stängde luckan. Jag började rulla väskan uppför infarten och möttes av en vacker ung kvinna i dörröppningen med öppen famn. Pattie.

Såå, kapitel nummer tre. Vad tycker ni? Vad hände med alla komentarer liksom? Fem på första och sen bara en. Skriv gärna komentaren! Det gör mig glad och då vill jag fortsätta med bloggen. Puss och Kram