myjustin.blogg.se

I bilen var det tyst, förutom att Suri satt och snackade för fullt utan att någon reagera. Jag kollade på den bruna läderklockan jag hade på armen, 08.13, om cirka en och en halv timma går planet. Jag kände hur en klump började byggas i magen på mig. Kommer jag verkligen att klara av detta? Jag är inte ens myndig och jag ska göra den största saken jag någonsin gjort. Jag kollade till höger, mot den andra bakdörren satt Cody och pilla på sin mobil, antagligen instagram. Jag kommer verkligen sakna honom. Han kollade förvånat upp på mig med log sedan när han såg mitt sorgsna ansiktsutryck. Jag vände blicken ner mot Suri som satt och demostrerade om något, med både prat och armar. Jag skrattade lite tyst. Mamma vände sig om mot mig med blicken ´hur är det?´, jag svarade genom att le lite osäkert. "Det kommer att gå bra gumman, du är stark." Jag kollade nervöst ner på mina händer, sedan upp igen. "Jag kommer klara detta, jag ska klara detta". Mamma skrattade milt åt mig. Sedan vände hon blicken framåt igen.

När vi svängde in på flygplatsens parkering blev klumpen i magen större och jag studsade nervöst i bilstolen. "Dämi, det kommej gå bja!" Jag kollade ner på Suri. Hon satt där och log samtidigt som hon strök mig över låret. Det lugnade mig, i alla fall för stunden. Pappa parkerade bilen ganska nära ingången. Jag öppnade dörren och gick ut. Sedan knäppte jag upp Suris säkerhetsbälte och bar ut henne ur bilen. Jag satte ner henne på marken och räckte mig efter min handväska som låg i sätet. Pappa tog ut mina väskor ur bagaget och ställde dem på marken.

1 timma och 45 minuter senare satt jag på planet som kommer att ta mig till Canada, där kommer min värdfamilj möta upp mig. Vad ska man göra på ett flyg som tar för lång tid när man verken har tillgång till dator eller mobil, läsa en bok? Som tur är har jag min Ipod som är fulladdad med favoritmusik så kan drömma mig bort lite. Sen kan man ju alltid sova, kolla ut genom fönstret, äta och som sagt då läsa. Mamma hade tagit med mig till en bokaffär någon vecka innan, för att jag skulle hitta en bra bok. Välkommen hem heter den, skriven av Johanna Lindbäck. Den handlar om Sara som har varit ett år som utbytesstudent i London, och sedan kommer hem till Sverige. Det passa ju mig ganska bra eftersom jag kommer vara borta i ett år, sedan komma hem. 

Mitt farväl av familjen var långt och ledsamt, jag och mamma grät mest, Suri mest snyftade, pappa fällde några tårar i slutet och Cody gav mig en varm och lugnande kram, hans kramar var en av de bästa. Så varm, trygg och lugnande. Älskade verkligen dem.

I sätet bredvid mig satt en man i cirka 35 års åldern, han hade brunt kort hår, en liten skäggstubb och glasögon. Jag hatar att flyga länge, man får så fruktansvärt ont i benen och rumpan och de liksom domnar bort, hemskt. Sen blir man så rastlös, särskilt när man åker själv. Då har man inte någon att prata med heller.

 Jag klickade på knappen i taket för att sedan invänta en flygvärdinna. "Vad kan jag hjälpa dig med?" frågade hon milt. Hon hade långt rött hår med lite lockar, en naturlig sminkning samt sin jobbklädsel. Hon var runt 20 skulle jag gissa på, väldigt vacker. "Skulle jag kunna få vanligt vatten och en chokladkaka?" sa jag osäkert samtidigt som jag bet mig i läppen. "Självklart sötnos" svarade hon och försvann. Någon minut senare kom hon tillbaka med en flaska vatten och en Marabou mjölkchoklad. "Tack så mycket" jag log mot henne, hon log tillbaka "ingen orsak". Jag öppnade chokladen och bröt av en ruta som jag sedan stoppade i munnen. Jag börja suga på den söta chokladen samtidigt som jag lutade mig tillbaka i stolen och slöt mina ögon. Choklad var verkligen den godaste godisen i världen! Så underbar, man blir glad av den och man kan äta den när som helst. Man typ känner sig som en Gud. Helig är den. Mmh. Jag satt och njöt av chokladen och öppnade mina ögon. Jag kollade ut genom fönstret och såg den mörkblå havet. Jag suckade lite lätt och blundade återigen, mina andetag blev tyngre och tyngre, tillslut somnade jag.

När jag sedan vaknade igen var det inte vatten utanför mitt fönster, det var landskap. Otroligt vackert landskap. Jag hoppade till när högtalarna sprakade och en mörk röst började prata "Damer och herrar, nu är vi snart framme. Ni kan börja plocka ihop era saker och knäppa era säkerhetsbälten för det kan bli lite guppigt nu. Tack för ni har åkt med oss och vi anställda hoppas det har varit en trevlig resa och önskar er en bra fortsättning." Jag började plocka ihop mina grejer och la sedan ner dem i väskan. Mitt skräp lade jag i skräppåsen som hängde på sätet framför mig. sedan knäppte jag mitt säkerhetsbälte, stoppade ett tuggummi i munnen och lutade mig tillbaka i sätet. Piloten hade rätt, det skakade ganska mycket och jag var lite rädd. När vi sedan kom till marken pustade jag ut. Jag var i Canada nu, ensam. På andra sidan jorden. Hjälp! Flygplanet stannade och efter några minuter fick vi klartecken att gå ut. När vi hade kommit in i själva flygplatshuset letade jag upp en reception. "Ursäkta, när kommer väskorna från Sverige?" frågade jag kvinnan som satt på en stol i ett litet rum. Hon kollade lite på sin dataskärm och klickade sig fram till tidtabellen. "Om cirka tio minuter vid nummer 7" svarade hon milt. Jag tackade och kollade runt efter en toalett. Det var inte så lång kö så jag skulle nog hinna innan väskorna kom. Jag ställde mig tredje i kön inne på damernas och väntade tills min tur. Efter någon minut klev jag in på den lediga toaletten och stängde och låste dörren efter mig. Jag hängde upp min väska på kroken och knäppte sedan upp mina byxor, Jag satte mig på toaletten och gjorde det jag skulle. När jag kom ut efter att ha tvättat händerna gick jag till rullband nummer 7 där mina väskor skulle komma när som helst.

Nu är det andra kapitlet ute! Hoppas ni gillar det! Ni får gärna komentera sånt jag kan göra bättre, idéer, tip och ändringar ni tycker! Allt är välkommet! Sen får ni gärna skriva lite om er själva, namn, vart ni bor, hur gamla ni är och typ er instagram eller nått :) Haha men komentera iallafall vad ni tycker! puss